Vår performance blev väldigt bra till slut. Med risk för att låta dryg säger jag ändå att jag aldrig var orolig för det. Den glada överraskningen var snarare att gruppen hade ett väldigt fint arbetsklimat och fokus under föreställningen, vilket nog var det som lyfte det hela lite extra.
Jag är väldigt nöjd med vår insats och glad för att jag valde gestaltning. Det är väldigt fint att kursen finns, och även om det logistiska lämnade mer att önska, så är ändå det övergripande syftet väldigt bra.
Jag är också glad för att jag träffat så många fina människor och faktiskt fått möjligheten att fördjupa kontakten under några veckor när vi jobbat så nära och intensivt. Detta är något som sällan blir på vanliga kurser med föreläsningar och litteraturhets.
Det viktigaste jag lärt mig under kursen är nog vikten av att uppdatera sin medvetenhet. Att inte glömma bort att ifrågasätta konventioner, stereotyper och fördomar. Med detta menar jag främst de stereotyper som vi använder för att sortera människor vi möter dagligen. Att lyssna på andra, men också aktivt och tydligt förmedla sin egen bild av situationer utan att "låsa" för många uppfattningar.
Kudos till alla i gruppen, Katti för fin ledning och B.F för hans engagemang och passion.
söndag 31 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Eh, eh..?
Personen som nu nämns med initialerna BF... vad håller han på med!? Det är inte ok.
Bara för att man sysslar med kultur behöver det inte vara kaotiskt. Man behöver faktiskt en tid och ett rum att förhålla sig till om man tillsammans med andra skall gå utanför ramar och spränga gränser.
Bara för att man sysslar med kultur behöver det inte vara kaotiskt. Man behöver faktiskt en tid och ett rum att förhålla sig till om man tillsammans med andra skall gå utanför ramar och spränga gränser.
Stay on target, stay on target...
Jag är medveten om att negativ kritik oftast bidrar till dålig stämning oavsett hur man lägger fram den, men dagens eftermiddag bör uppmärksammas och kängor bör delas ut.
B.F verkar vara väldigt sympatisk, men hans förmåga att planera tider är urusel. Att den första veckan på kursen försvann är väl det mest dramatiska. Att det under vårt ljusrep idag kom in en irriterad och håglös gubbe som sade att vi egentligen inte skulle där för att det fanns olika scheman är ännu en punkt.
Här skulle man kunna säga;
Det är inte lätt att planera tider när det är så många människor inblandade.
Och då säger jag;
Nej, men om man inte är så bra på det så får man väl ta hjälp av någon som är bättre på det och sedan göra en planering där man kollat upp alla eventualiteter. Att det ofta blir strul eller att det är bra för oss elever att anpassa oss till ett flexibelt arbetssätt är inga ursäkter för att fortsätta strula, eller för att sprida ut två-tre olika scheman dagarna innan.
Vår ljustekniker var heller ingen ljusglimt. Han verkade från början bitter och kommentarerna innehöll saker som, "det är en långsam process att sätta ljus, skall ni veta".
Att det tog tid är inte föremålet för mitt missnöje. Det är däremot hans oförmåga att kommunicera och säga vad han ville att vi skulle göra. Det hade räckt att säga saker som "ge mig fem minuter för jag måste bara greja lite", "kan ni berätta vad som händer efter det här", osv.
Eftersom jag har spelat en del konserter genom åren så har jag mött många ljud och ljustekniker, och tyvärr lider väldigt många av nån slags "strong, silent type"-komplex.
En eloge bör dock ges till konserthusets ljudtekniker, teknikerna på tv 4 nyhetsmorgon och en frilansande som jag inte vill nämna vid namn för ett kompetent jobb där de faktiskt lyssnade på dem som skall vara på scen eller i bild och kommunicerade vad de gjorde.
Argumentet att denna brist på kommunikation ifrån tekniker skulle vara nån slags verklighet som är bra att lära sig hantera är inte heller här en ursäkt för att acceptera det.
Sådär.. Nu har jag kommenterat färdigt. Jag vill återigen framhäva att det är viktig kritik och att det jag saknade i båda punkterna var bra planering och kommunikation. Detta är något som jag själv försöker att bli bättre på och två punkter man ständigt behöver uppdatera i sin tillvaro.
Med detta sagt så tror jag att vår performance kommer att bli bra imorgon!
B.F verkar vara väldigt sympatisk, men hans förmåga att planera tider är urusel. Att den första veckan på kursen försvann är väl det mest dramatiska. Att det under vårt ljusrep idag kom in en irriterad och håglös gubbe som sade att vi egentligen inte skulle där för att det fanns olika scheman är ännu en punkt.
Här skulle man kunna säga;
Det är inte lätt att planera tider när det är så många människor inblandade.
Och då säger jag;
Nej, men om man inte är så bra på det så får man väl ta hjälp av någon som är bättre på det och sedan göra en planering där man kollat upp alla eventualiteter. Att det ofta blir strul eller att det är bra för oss elever att anpassa oss till ett flexibelt arbetssätt är inga ursäkter för att fortsätta strula, eller för att sprida ut två-tre olika scheman dagarna innan.
Vår ljustekniker var heller ingen ljusglimt. Han verkade från början bitter och kommentarerna innehöll saker som, "det är en långsam process att sätta ljus, skall ni veta".
Att det tog tid är inte föremålet för mitt missnöje. Det är däremot hans oförmåga att kommunicera och säga vad han ville att vi skulle göra. Det hade räckt att säga saker som "ge mig fem minuter för jag måste bara greja lite", "kan ni berätta vad som händer efter det här", osv.
Eftersom jag har spelat en del konserter genom åren så har jag mött många ljud och ljustekniker, och tyvärr lider väldigt många av nån slags "strong, silent type"-komplex.
En eloge bör dock ges till konserthusets ljudtekniker, teknikerna på tv 4 nyhetsmorgon och en frilansande som jag inte vill nämna vid namn för ett kompetent jobb där de faktiskt lyssnade på dem som skall vara på scen eller i bild och kommunicerade vad de gjorde.
Argumentet att denna brist på kommunikation ifrån tekniker skulle vara nån slags verklighet som är bra att lära sig hantera är inte heller här en ursäkt för att acceptera det.
Sådär.. Nu har jag kommenterat färdigt. Jag vill återigen framhäva att det är viktig kritik och att det jag saknade i båda punkterna var bra planering och kommunikation. Detta är något som jag själv försöker att bli bättre på och två punkter man ständigt behöver uppdatera i sin tillvaro.
Med detta sagt så tror jag att vår performance kommer att bli bra imorgon!
tisdag 26 oktober 2010
Upploppet!
Nu är det bara en heldag kvar till att repetera, och även om vi har börjat närma oss slutet, så är det en hel del som skall styras upp. Eftersom jag lyckades försova mig så var jag trött hela dagen och hade svårt att hitta energin till att jobba bra och det verkade som att många var i liknande läge.
Det jag har funderat på under dagen idag är det intressanta med Oskars roll, studioteknikern och arbetaren/hantverkaren. Jag tänker då och då på hantverkares beteenden då de ofta har något självklart över sig. "Det är något som skall lösas och så är det bara."
På vägen hem såg jag några arbetare som höll på att gräva ett hål i gatan. När jag fantiserade om att jag aldrig tidigare sett personer i fluorescerande dräkter som gräver, så blev det som en performance. Det som gör att man sällan reagerar på hantverkares framfart är nog just att de är så "naturliga". Det är inga utsvävningar och sällan något offentligt ifrågasättande om vägen verkligen skall grävas upp eller ej. Spännande.
Det jag har funderat på under dagen idag är det intressanta med Oskars roll, studioteknikern och arbetaren/hantverkaren. Jag tänker då och då på hantverkares beteenden då de ofta har något självklart över sig. "Det är något som skall lösas och så är det bara."
På vägen hem såg jag några arbetare som höll på att gräva ett hål i gatan. När jag fantiserade om att jag aldrig tidigare sett personer i fluorescerande dräkter som gräver, så blev det som en performance. Det som gör att man sällan reagerar på hantverkares framfart är nog just att de är så "naturliga". Det är inga utsvävningar och sällan något offentligt ifrågasättande om vägen verkligen skall grävas upp eller ej. Spännande.
måndag 25 oktober 2010
Måndagsbarn
Det började trögt idag. Det som i fredags kändes var en fin styrfart hade idag kört fast och vi kom inte riktigt igång på förmiddagen. På eftermiddagen däremot, så gick det bättre. Det är fortfarande en hel del att göra, men vi börjar närma oss det visuella, avvikande och intressanta, vilket är skoj.
Överlag så upplever jag att de idéer jag föreslår hamnar i god jord och de utvecklas fint i gruppen. Det är nog det jag lärt mig mest av just den här kreativa grupprocessen; att inte hålla igen med idéer, att kompromissa, men ändå vidhålla att jag tycker att något är bra.
Marionettdockegreppet lyfte idag en scen på ett spännande sätt;
Överlag så upplever jag att de idéer jag föreslår hamnar i god jord och de utvecklas fint i gruppen. Det är nog det jag lärt mig mest av just den här kreativa grupprocessen; att inte hålla igen med idéer, att kompromissa, men ändå vidhålla att jag tycker att något är bra.
Marionettdockegreppet lyfte idag en scen på ett spännande sätt;
torsdag 21 oktober 2010
Face/off
Den idé som jag gick igång på under dagen, var den med det otäcka att täcka barns ansikten. Överlag är det otäckt när identiteten minimeras genom att täcka ansiktet med mask.
Den här videon har med en del av det. Det är för övrigt en bra låt och videon innehåller ett annat budskap än att barnen skall vara just otäcka, men jag tycker ändå att det är liknande fenomen.
Lite kompletterande bilder på temat:
Den här videon har med en del av det. Det är för övrigt en bra låt och videon innehåller ett annat budskap än att barnen skall vara just otäcka, men jag tycker ändå att det är liknande fenomen.
Lite kompletterande bilder på temat:
onsdag 20 oktober 2010
Vidare
Känner mig fortfarande kass och som att sjukdomen kan slå till när som helst. Dock var det skoj att arbeta under dagen idag.
Vi fick tillsägelse att inte skriva så mycket på varje inlägg och eftersom jag gillar att sväva ut, så tog jag åt mig. Att skriva reflektioner som är högst personliga men som är intressanta för andra att läsa går inte alltid hand i hand för mig, men jag skall försöka att vara mer kortfattad.
Idag funderade jag på om provocerande, kontroversiella ämnen är det som behövs "skaka om" en publik. Jag tänkte också att Vygotskij var en idiot när jag läste i utdraget. På sidan 101 i det kopierade häftet skriver han nämligen; "Hos rena drömmare stannar däremot fantasin kvar inom den egna sfären, i dåligt bearbetat skick, och förverkligas inte i någon konstnärlig eller praktisk uppfinning."
Det verkar här som att Vygotskij menar att drömmar och kognitiva processer är något dåligt om de inte får utlopp i en kreativ produktion. Trams!
Vi fick tillsägelse att inte skriva så mycket på varje inlägg och eftersom jag gillar att sväva ut, så tog jag åt mig. Att skriva reflektioner som är högst personliga men som är intressanta för andra att läsa går inte alltid hand i hand för mig, men jag skall försöka att vara mer kortfattad.
Idag funderade jag på om provocerande, kontroversiella ämnen är det som behövs "skaka om" en publik. Jag tänkte också att Vygotskij var en idiot när jag läste i utdraget. På sidan 101 i det kopierade häftet skriver han nämligen; "Hos rena drömmare stannar däremot fantasin kvar inom den egna sfären, i dåligt bearbetat skick, och förverkligas inte i någon konstnärlig eller praktisk uppfinning."
Det verkar här som att Vygotskij menar att drömmar och kognitiva processer är något dåligt om de inte får utlopp i en kreativ produktion. Trams!
fredag 15 oktober 2010
Återtåget
Igår kom jag tillbaka till HDK, inte helt återställd, men på bra humör. Blev på ännu bättre humör efter att ha sett "Du Levande" av Roy Andersson. Det var en fantastisk film med många bra ögonblick!
Sen började vi jobba i vår grupp. Vi spånade idéer, funderade och kom till slut fram till ett bra upplägg. Det är uppfriskande när det känns gränslöst och att det kan vara precis så som vi vill att det skall vara, avancerat eller enkelt.
Är lite trött efter min återkomst till världen, så jag får skriva mer i helgen.
Väl mött och trevlig helg!
Sen började vi jobba i vår grupp. Vi spånade idéer, funderade och kom till slut fram till ett bra upplägg. Det är uppfriskande när det känns gränslöst och att det kan vara precis så som vi vill att det skall vara, avancerat eller enkelt.
Är lite trött efter min återkomst till världen, så jag får skriva mer i helgen.
Väl mött och trevlig helg!
onsdag 13 oktober 2010
Förmågan att förmedla.
Eftersom jag fortfarande är hemma på grund av sjukdom, så försöker jag att hålla tanken igång.
Jag har fokuserat på vad jag går miste om och funderat över mitt eget förhållande till kreativitet, studier och läraryrket.
Under de flesta kurser i mina(våra) studier så ingår moment där man skall förmedla vad man har läst, lärt sig, eller reflekterat över. Det gäller salstentor, hemtentor, VFU-uppgifter, presentationer, uppsatser av olika slag, muntliga tentamina, seminarier, inlämningsuppgifter och även den här bloggen.
Man skulle kunna säga att förmågan att förmedla och kommunicera det man lärt sig är det viktigaste för att få bra studieresultat. Att man sedan läser för sin egen skull får man dock då och då påminna sig om. Detta är ingen nyhet, det står inte så sällan i kursmål och liknande, men jag kan i alla fall slås av hur jag själv ibland bär runt på saker(tankar, kunskap osv.) som jag inte lyckas formulera på bra sätt, och således inte kan förmedla.
Dessa tankar brukar vara relaterade till ämnet jag läser och är inte alltid av filosofisk art, utan till exempel kopplingar mellan teorier på ett mer kreativt sätt. I vissa fall när jag har roligt med ämnet kan i framställningen göra en höna av en fjäder och förmedla mer än vad jag avsett från början. Ett exempel är när jag i en essäfråga där det klart och tydligt stod att vi inte fick "tycka själva" utan bara presentera fakta, hittade på en egen teori, kopplade till en avhandling som inte fanns, just för att jag ville koppla ihop de befintliga teorierna och i förlängningen utveckla dem.
Jag märker att jag själv reagerar och känner mig skurkaktig när jag skriver att jag ljög(!) på en tenta. För mig är det ett tecken på de internaliserade, oskrivna reglerna om att kunskapen skall vara sann och att man skall återge den på ett moraliskt riktigt sätt. Att man sen får vissa, av individer, utvalda delar av respektive ämne i form av kurslitteratur och att jag fick kommentaren "mycket bra!" på den rättade frågan säger en hel del om att denna sanning är relativ.
Men åter till förmedlingsförmågan. För mig så kan förmedlingsfasen(i mitt fall oftast skrivmomentet) bli en synnerligen kreativ process som i vissa fall tar avstamp i den kunskap som jag tagit till mig på kursen, i andra fall tar tydligt avstånd ifrån den och vill utveckla något eget. Alltså får denna kreativitet ett eget liv, och även om den kan stimuleras av kursens klimat, så är det genklangen som kunskapen och föreläsningarna har i mig som avgör om jag blir inspirerad eller ej.
Jag vill här göra en lätt avgränsning mellan förmedling av konkret fakta, teoretisk, logisk utveckling av kunskap och den kreativa förmedlingsprocessen. Återigen inget som inte har belysts tidigare, och återigen något som är personligt för mig, men dessa varianter kan existera oberoende av varandra vid olika tidpunkter.
Vissa dagar kan jag känna mig väldigt duktig på att kreativt förmedla, muntligt eller skriftligt, andra dagar är det logiska och faktabaserade förmedlingssättet mycket lättare och kreativiteten får ta ett steg tillbaka. Även mottagaren för min förmedlingen spelar stor roll. Om jag tror att examinatorn förstår ett visst mått av humor i mina svar, så tillåter jag mig själv att lägga in lite extra. Ibland går det bra, i andra fall har jag kunnat få tillbaka tentor med kommentarer som indikerat att personen i fråga inte alls tyckte att det var ett bra sätt att förmedla dennes skötebarn, ämnet.
Det ovanstående kommer ur att jag funderade på mitt eget förhållande till kreativitet och fastnade på momentet när man förmedlar, på scen och/eller i metaform. Likt filosofiska funderingar kan den personliga kreativiteten vara svår att sätta ord på. Eftersom man själv inte kan bena ut sina kognitiva kopplingar och referenser när man får nya idéer, så blir förmedlingen till andra, som bekant, ett sätt att synliggöra sin idé för sig själv.
Jag vet egentligen inte vad min stora poäng med det här inlägget var, men om jag skall försöka sammanfatta, så blir det nog:
-Kan man vara duktig på att förmedla utan att ha tillägnat sig den åsyftade kunskapen på det åsyftade sättet?
-Svar: Ja
-Kan förmedlingen vara en personlig, kreativ process?
-Svar: Ja
-Tycker jag att man bör belysa de personliga varianterna på att förmedla kunskap, i tillägg till de olika sätt att tillägna sig kunskap?
-Svar: Ja
Jag har fokuserat på vad jag går miste om och funderat över mitt eget förhållande till kreativitet, studier och läraryrket.
Under de flesta kurser i mina(våra) studier så ingår moment där man skall förmedla vad man har läst, lärt sig, eller reflekterat över. Det gäller salstentor, hemtentor, VFU-uppgifter, presentationer, uppsatser av olika slag, muntliga tentamina, seminarier, inlämningsuppgifter och även den här bloggen.
Man skulle kunna säga att förmågan att förmedla och kommunicera det man lärt sig är det viktigaste för att få bra studieresultat. Att man sedan läser för sin egen skull får man dock då och då påminna sig om. Detta är ingen nyhet, det står inte så sällan i kursmål och liknande, men jag kan i alla fall slås av hur jag själv ibland bär runt på saker(tankar, kunskap osv.) som jag inte lyckas formulera på bra sätt, och således inte kan förmedla.
Dessa tankar brukar vara relaterade till ämnet jag läser och är inte alltid av filosofisk art, utan till exempel kopplingar mellan teorier på ett mer kreativt sätt. I vissa fall när jag har roligt med ämnet kan i framställningen göra en höna av en fjäder och förmedla mer än vad jag avsett från början. Ett exempel är när jag i en essäfråga där det klart och tydligt stod att vi inte fick "tycka själva" utan bara presentera fakta, hittade på en egen teori, kopplade till en avhandling som inte fanns, just för att jag ville koppla ihop de befintliga teorierna och i förlängningen utveckla dem.
Jag märker att jag själv reagerar och känner mig skurkaktig när jag skriver att jag ljög(!) på en tenta. För mig är det ett tecken på de internaliserade, oskrivna reglerna om att kunskapen skall vara sann och att man skall återge den på ett moraliskt riktigt sätt. Att man sen får vissa, av individer, utvalda delar av respektive ämne i form av kurslitteratur och att jag fick kommentaren "mycket bra!" på den rättade frågan säger en hel del om att denna sanning är relativ.
Men åter till förmedlingsförmågan. För mig så kan förmedlingsfasen(i mitt fall oftast skrivmomentet) bli en synnerligen kreativ process som i vissa fall tar avstamp i den kunskap som jag tagit till mig på kursen, i andra fall tar tydligt avstånd ifrån den och vill utveckla något eget. Alltså får denna kreativitet ett eget liv, och även om den kan stimuleras av kursens klimat, så är det genklangen som kunskapen och föreläsningarna har i mig som avgör om jag blir inspirerad eller ej.
Jag vill här göra en lätt avgränsning mellan förmedling av konkret fakta, teoretisk, logisk utveckling av kunskap och den kreativa förmedlingsprocessen. Återigen inget som inte har belysts tidigare, och återigen något som är personligt för mig, men dessa varianter kan existera oberoende av varandra vid olika tidpunkter.
Vissa dagar kan jag känna mig väldigt duktig på att kreativt förmedla, muntligt eller skriftligt, andra dagar är det logiska och faktabaserade förmedlingssättet mycket lättare och kreativiteten får ta ett steg tillbaka. Även mottagaren för min förmedlingen spelar stor roll. Om jag tror att examinatorn förstår ett visst mått av humor i mina svar, så tillåter jag mig själv att lägga in lite extra. Ibland går det bra, i andra fall har jag kunnat få tillbaka tentor med kommentarer som indikerat att personen i fråga inte alls tyckte att det var ett bra sätt att förmedla dennes skötebarn, ämnet.
Det ovanstående kommer ur att jag funderade på mitt eget förhållande till kreativitet och fastnade på momentet när man förmedlar, på scen och/eller i metaform. Likt filosofiska funderingar kan den personliga kreativiteten vara svår att sätta ord på. Eftersom man själv inte kan bena ut sina kognitiva kopplingar och referenser när man får nya idéer, så blir förmedlingen till andra, som bekant, ett sätt att synliggöra sin idé för sig själv.
Jag vet egentligen inte vad min stora poäng med det här inlägget var, men om jag skall försöka sammanfatta, så blir det nog:
-Kan man vara duktig på att förmedla utan att ha tillägnat sig den åsyftade kunskapen på det åsyftade sättet?
-Svar: Ja
-Kan förmedlingen vara en personlig, kreativ process?
-Svar: Ja
-Tycker jag att man bör belysa de personliga varianterna på att förmedla kunskap, i tillägg till de olika sätt att tillägna sig kunskap?
-Svar: Ja
måndag 11 oktober 2010
Aldrig ensam!
När jag är sjuk så kan jag ofta känna att mina tankar går i cirklar, likt Uroboros, ormen som biter sig själv i svansen. Inte så konstigt att denna symbol använts som symbol av många discipliner. Jag antar att dess loopar av tankar är effekten av en trött kropp och ett trött huvud, men också att jag inte får så många intryck av andra människor.
När det stod klart för mig att jag inte skulle kunna delta i dagens aktiviteter så började jag fundera på den information som jag hade och vad jag kunde göra med den. Jag vet att de bygger samhällen på HDK. Jag vet att vi skall spåna kring temat samhälle, genom kompromisser och genom att bena ut begreppen skall vi också komma fram till ett uttryck och en kärna för det som i slutändan skall bli vår presentation.
Jag började fundera på hur min installation skulle se ut om jag skulle göra den idag. Eftersom det skulle bli en annan typ av process än den som pågår i vår grupp blev det mer fantasi och frö till fortsatt arbete, och det var intressant att spåna fritt.
Jag började att nynna på Jonathan Johanssons låt "Aldrig ensam", precis när jag kommit in på individens känsla av ensamhet i samhället. Den kändes väldigt rätt i stunden och jag började fundera på fenomenet ensamhet för individen i samhället. Det fenomen som gör att många kan känna sig ensamma trots att de bor i en stad tillsammans med tusentals andra, det fenomen som gör att jag tänker i cirklar och känner mig lite ensam när jag är hemma och är sjuk. Det fenomen som gör att man blir stimulerad, utmanad och känner sig trygg i andra människors sällskap. Det fenomen som, likt låtens text, gör att man kan känna sig "aldrig ensam, alltid ensam här, aldrig ensam." på samma gång.
Jag såg framför mig en blackbox där man med spottar rakt ovanifrån belyste en person i taget. Personerna kanske bara skulle stå och titta eller vara aktiva på något sätt. I låtens refräng så skulle flera personer belysas och man skulle då se att dessa stod precis bakom den "ensamme" personen. Detta skulle upprepas på olika platser i rummet. Det skulle i och för sig bli enformigt om detta var allt som skedde under tiden låten spelades, men om belysningen var tillräckligt välgjort, samt om de belysta personerna faktiskt symboliserade olika saker genom handlingar, klädsel, blick osv. så skulle det nog bli ett läckert nummer.
En sista reflektion är att det känns bra för mig att skriva i blogg. Både här och i min privata som jag startade för två veckor sedan. Vanligtvis så brukar jag skriva långsamt och redigera under tiden, men nu tillåter jag mig själv att skriva mer i talspråk och inte vara lika noggrann. Det är bra!
När det stod klart för mig att jag inte skulle kunna delta i dagens aktiviteter så började jag fundera på den information som jag hade och vad jag kunde göra med den. Jag vet att de bygger samhällen på HDK. Jag vet att vi skall spåna kring temat samhälle, genom kompromisser och genom att bena ut begreppen skall vi också komma fram till ett uttryck och en kärna för det som i slutändan skall bli vår presentation.
Jag började fundera på hur min installation skulle se ut om jag skulle göra den idag. Eftersom det skulle bli en annan typ av process än den som pågår i vår grupp blev det mer fantasi och frö till fortsatt arbete, och det var intressant att spåna fritt.
Jag började att nynna på Jonathan Johanssons låt "Aldrig ensam", precis när jag kommit in på individens känsla av ensamhet i samhället. Den kändes väldigt rätt i stunden och jag började fundera på fenomenet ensamhet för individen i samhället. Det fenomen som gör att många kan känna sig ensamma trots att de bor i en stad tillsammans med tusentals andra, det fenomen som gör att jag tänker i cirklar och känner mig lite ensam när jag är hemma och är sjuk. Det fenomen som gör att man blir stimulerad, utmanad och känner sig trygg i andra människors sällskap. Det fenomen som, likt låtens text, gör att man kan känna sig "aldrig ensam, alltid ensam här, aldrig ensam." på samma gång.
Jag såg framför mig en blackbox där man med spottar rakt ovanifrån belyste en person i taget. Personerna kanske bara skulle stå och titta eller vara aktiva på något sätt. I låtens refräng så skulle flera personer belysas och man skulle då se att dessa stod precis bakom den "ensamme" personen. Detta skulle upprepas på olika platser i rummet. Det skulle i och för sig bli enformigt om detta var allt som skedde under tiden låten spelades, men om belysningen var tillräckligt välgjort, samt om de belysta personerna faktiskt symboliserade olika saker genom handlingar, klädsel, blick osv. så skulle det nog bli ett läckert nummer.
En sista reflektion är att det känns bra för mig att skriva i blogg. Både här och i min privata som jag startade för två veckor sedan. Vanligtvis så brukar jag skriva långsamt och redigera under tiden, men nu tillåter jag mig själv att skriva mer i talspråk och inte vara lika noggrann. Det är bra!
lördag 9 oktober 2010
Första veckan, sokratiska samtal och sjukdom
Efter en ganska trevlig vecka av ledighet så började vår delkurs innehållande gestaltande moment. När jag fick reda på att den lediga veckan var en produkt av slarv byttes ledighetens sötma mot något sötsurt.
"Nu får vi jobba mer effektivt än vanligt!".
Jag slås gång på gång hur jag som blivande lärare irriterar mig på att de som utbildar mig inte lever som de lär. Nu var detta inget extremexempel, men med väntan på rättade hemtentor som drar över flera veckor, föreläsningar om pedagogik av trämänniskor och andra varianter i ryggen, så känns det som att de institutioner som kräver arbete från oss ganska ofta slarvar med arbetet själv.
Hur som helst.. Gruppen verkar förvånansvärt bra och vår ledare likaså. Introduktionen var intressant då vi presenterade oss genom en sak som skulle symbolisera vår personlighet. Eftersom jag redan skrivit en personlig redogörelse utav händelsen i min privata, nystartade blogg, så kommenterar jag det inte här utan länkar vidare;
Introduktionen:
http://darthejder.blogspot.com/2010/10/disneys-forbannelse.html
Reflektioner:
http://darthejder.blogspot.com/2010/10/sviter-av-masen.html
Efter torsdagens föreläsning om sokratiska samtal med workshop så blev jag sjuk och kunde inte närvara på fredagens aktiviteter. Jag hörde av mig till L och fick på så vis reda på vad vår grupp gjort under dagen.
Det L beskrev fick mig att fundera kring fenomenet kreativitet och kreativitetens uttryck i grupp. Eftersom jag tidigare jobbat med både konsertprojekt och pjäsprojekt inom musik och teater så är jag inte helt obekant med kreativa processer mot ett gemensamt mål, men under den nuvarande utbildning finns ändå ett fokus att samtidigt analysera på en slags metanivå och göra kopplingar till min framtida yrkesroll. När jag dessutom bara hört om vad vår grupp har börjat arbeta med och inte själv deltar så blir mina funderingar ännu mer teoretiska.
Det första jag tänker på är kreativitetens koppling till lust och mer specifikt humor. När vi gjorde våra sokratiska samtal under torsdagen var det flera tillfällen då flera av oss hittade något komiskt i bilden, eller att någon av deltagarna kommenterade något på ett fyndigt sätt. Detta är i sokratiska sammanhanget ganska kontraproduktivt eftersom skrattet kan vara ett sätt att "gömma sig" och inte ta ställning i frågor, MEN vägen till kreativitet går inte så sällan genom nöjet.
Jag funderade vidare hur svårt det kommer att vara att försöka komma åt mina framtida elevers kreativitet och humor. Dock känns detta som en insikt att jag faktiskt bör söka sätt där jag kan förlösa den humor och kreativitet som ligger långt ifrån min egen. Att vara en katalysator, även om jag inte kan delta hela vägen.
Inte helt lätt, men väldigt viktigt, tycker jag.
Den största lärdomen för mig var det som Ann S Pihlgren presenterade som introduktionsfrågan. En fråga som får deltagarna att betrakta den bild eller text som åsyftas och som är en slags språngbräda för diskussionen. Denna frågas art är något som jag funderat på dagarna efter föreläsningen. Om jag kan hitta en liknande tydlighet och enkelhet i introduktioner av moment i sina ämnen, kanske med hjälp av en bild, text eller ett dilemma, så är mycket vunnet!
På återhörande!
"Nu får vi jobba mer effektivt än vanligt!".
Jag slås gång på gång hur jag som blivande lärare irriterar mig på att de som utbildar mig inte lever som de lär. Nu var detta inget extremexempel, men med väntan på rättade hemtentor som drar över flera veckor, föreläsningar om pedagogik av trämänniskor och andra varianter i ryggen, så känns det som att de institutioner som kräver arbete från oss ganska ofta slarvar med arbetet själv.
Hur som helst.. Gruppen verkar förvånansvärt bra och vår ledare likaså. Introduktionen var intressant då vi presenterade oss genom en sak som skulle symbolisera vår personlighet. Eftersom jag redan skrivit en personlig redogörelse utav händelsen i min privata, nystartade blogg, så kommenterar jag det inte här utan länkar vidare;
Introduktionen:
http://darthejder.blogspot.com/2010/10/disneys-forbannelse.html
Reflektioner:
http://darthejder.blogspot.com/2010/10/sviter-av-masen.html
Efter torsdagens föreläsning om sokratiska samtal med workshop så blev jag sjuk och kunde inte närvara på fredagens aktiviteter. Jag hörde av mig till L och fick på så vis reda på vad vår grupp gjort under dagen.
Det L beskrev fick mig att fundera kring fenomenet kreativitet och kreativitetens uttryck i grupp. Eftersom jag tidigare jobbat med både konsertprojekt och pjäsprojekt inom musik och teater så är jag inte helt obekant med kreativa processer mot ett gemensamt mål, men under den nuvarande utbildning finns ändå ett fokus att samtidigt analysera på en slags metanivå och göra kopplingar till min framtida yrkesroll. När jag dessutom bara hört om vad vår grupp har börjat arbeta med och inte själv deltar så blir mina funderingar ännu mer teoretiska.
Det första jag tänker på är kreativitetens koppling till lust och mer specifikt humor. När vi gjorde våra sokratiska samtal under torsdagen var det flera tillfällen då flera av oss hittade något komiskt i bilden, eller att någon av deltagarna kommenterade något på ett fyndigt sätt. Detta är i sokratiska sammanhanget ganska kontraproduktivt eftersom skrattet kan vara ett sätt att "gömma sig" och inte ta ställning i frågor, MEN vägen till kreativitet går inte så sällan genom nöjet.
Jag funderade vidare hur svårt det kommer att vara att försöka komma åt mina framtida elevers kreativitet och humor. Dock känns detta som en insikt att jag faktiskt bör söka sätt där jag kan förlösa den humor och kreativitet som ligger långt ifrån min egen. Att vara en katalysator, även om jag inte kan delta hela vägen.
Inte helt lätt, men väldigt viktigt, tycker jag.
Den största lärdomen för mig var det som Ann S Pihlgren presenterade som introduktionsfrågan. En fråga som får deltagarna att betrakta den bild eller text som åsyftas och som är en slags språngbräda för diskussionen. Denna frågas art är något som jag funderat på dagarna efter föreläsningen. Om jag kan hitta en liknande tydlighet och enkelhet i introduktioner av moment i sina ämnen, kanske med hjälp av en bild, text eller ett dilemma, så är mycket vunnet!
På återhörande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)